Eternal Ace

Eftersom det från och med imorgon är Temavecka (Daaaaddaaaddaa! Premiär!) så tänkte jag skriva om något som inte kommer vidröra det ämnet avsevärt. Något som får bli en form av serie, se det som en tillbakablick i en såpopera i stil med "Våra bästa år". Fast då utan vodoo och och halvnakna män fångade i burar. 

Nämligen min födelseort. Skärblacka.


Skärblacka är orten jag är född och levde mina första 19 år i.
Blacka som det kallas, är en mindre ort som ligger lite mer än 2mil utanför Norrköping, och har kanske en sisådär 4000 invånare.
Blacka skulle kunna beskrivas som porten till helvetet ungefär. Nu kanske jag överdriver, och många som är uppväxta "på landet" anser nog det om sina hemtrakter. Men det stämmer bra in på större mängden av invånarna här.

För mig veterligen ingen plats där så många lögnaktiga, egocentriska och morallösa personer har bosatt sig (ja okej då, möjligtvis Finspång)

Omoraliska handlingar är något som genomsyrat min uppväxt i Skärblacka. Min far lämnde min mor ensam med tre barn (mig och mina två systrar) när jag var runt 5 år. Han lämnade henne för två älskarinnor, den ena var en lång ranglig historia från Mora, och den andra var arbetet. Min far lät alltid jobbet gå före, alltid. Jag antar att det var vad han levde för både då och nu.
Min mor kämpade hårt för att ta hand om oss och inte falla allt för djupt i det där mörka hålet, som alla har stått på randen till och tittat ner i, när vi haft en älskad som lämnat oss. Och om det inte vore för mina morföräldrar är jag osäker på om vi hade klarat oss ur allt så pass bra som vi gjorde.
För det gjorde vi, jag och mina systrar står varandra så pass nära jag tror syskon kan göra. Men det beror inte enbart på allt detta, men mycket "tack vare" de saker vi var tvungna att genomlida tillsammans.
Men det tar jag vid ett senare tillfälle.